Den Europeiska Unionen, EU, har ett förfärande track record. Vi har exempel på storhetsvansinne, som en gemensam valuta för vitt skilda ekonomier. Och det finns fullskaliga haverier, som den gemensamma flyktingpolitik som visade sig inte existera i verkligheten, när den väl behövdes.
Men allt är inte omdömeslöshet i kolossalformat. Här finns också en lång rad mindre misslyckanden, dumheter, felbedömningar och en centralstyrning som genomsyrar unionen. De samlade negativa konsekvenserna blir dock stora. Kanske allvarligast är att den europeiska ekonomin bara är en skugga av vad den borde vara. Tillväxtsiffrorna är mediokra. Arbetslösheten är oroväckande hög. Nödvändiga strukturförändringar ersätts ofta med konstgjord andning i form av offentliga bidrag (skattepengar) – som på sikt bara gör problemen värre och fallet hårdare.
Europa hade allt. Men vi började centralstyra, trots att alla historiska erfarenheter varnat oss för just detta. Vi är på väg att helt ödelägga den decentraliserade mångfald som givit oss utveckling, institutionell konkurrens och en kultur av
best practice. Istället skapar vi single
points of failure – där det räcker med ett dåligt beslut, i en EU-institution, vid ett tillfälle för att miljoner företag och en halv miljard människor skall drabbas. Och från EU kommer en strid ström av beslut som är verklighetsfrånvända, kontraproduktiva, inskränkande, småaktiga och klåfingriga.
Om det europeiska samarbetet skall ha någon framtid – då måste det fokusera på det som är bra och viktigt. Det vill säga fri rörlighet för varor, tjänster, människor och kapital.
Dessutom bör EU vara väktare av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna – eftersom de enskilda länderna som regel är part i målet när grundläggande medborgerliga och mänskliga fri- och rättigheter kränks.
Detta borde gå att lösa genom mellanstatligt samarbete, istället för överstatligt.
För vi kan inte hålla på som vi gör nu. Allt mer makt överförs från medborgare till politiker, från medlemsstater till Bryssel och från folkets valda institutioner till icke-valda byråkrater. Detta är demokratins svarta hål – där till slut alla beslut av betydelse fattas på samma ställe, av samma människor och ofta utan offentlig insyn.
Istället måste beslutsfattandet decentraliseras och öppnas för frivilliga, spontana samarbeten – som kan fånga upp marknadens signaler och använda befintliga resurser på effektivast möjliga sätt.
Det europeiska samarbetet får inte vara ett byråkratiskt monster. Det bör istället vara ett verktyg som ger människor och företag frihet att samarbeta och utvecklas under enkla former.
